Oavsett vad som sker i mitt liv så dyker hästarna upp liv förr eller senare... just can´t live without them.
Allan förblir min stora "kärlek" då det gäller hästar. ingen slår den jätten!
En liten nackdel med Allan var isåfall att han var så pass "tung" att rida (pga sin storlek). Det är mycket häst och det krävs OERHÖRT mycket för att rida en så pass stor häst. Jag hade inte alls dom musklerna i början så jag fick jobba som en skogshuggare och efter ett dressyrpass kunde jag inte gå på en vecka!
Jag var medryttare till honom i ca 1,5 år. Jag red honom bara 3 månader innan jag skulle föda C (ja här skryter vi på minsan!), det var icke så lätt alla gånger med magen rakt ut i vädret och att försöka sitta upp på en 180cm hög häst med hjälp av en "ministege". Ograciöst var bara förnamnet!
Mot slutet fick det bara bli markarbete, dvs longering och promenader (lite småbooring).
Att han var uppstallad i stan gjorde allt så mycket lättare att ta sig dit också.
Hursom så har Allan en ny medryttare nu, trots att Jossan (ägarinnan) har sagt flera gånger om att jag är så välkommen att komma ut när jag vill. Nu står han dock uppstallad längre ut men kanske ska jag ta mig i kragen och åka ut snart ändå.
Det är sällan man hittar en sådan underbar häst.
Allan & Jossan hoppar. När man hoppar med Allan så känns det nästan mer som att han "kliver över" istället för hoppar. Piece of cake för mr A med andra ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar